Ett av de billigaste nöjen som finns är att gå in på valfri loppmarknad eller second hand-butik av typen Myrorna eller Erikshjälpen och bläddra i deras skivbackar. Om man hittar en dansbandsskiva från 70-talet får man sig oftast ett gott skratt. Skivomslagen från denna tid, och inom denna genre, pryds ofta av män i matchande, extremt märkliga kläder. Bandet Svänzåns (ja, en typisk dansbandsstavning) poserar till exempel i vita snickarbyxor och träskor mönstrade med amerikanska flaggan.
Ett annat band, Eldorados, valde istället rosa snickarbyxor. Det finns nog inget plagg som är svårare för en man att bära upp. Gert Jonny’s ger dem dock en match. På omslaget till skivan LP 3 har de fyra medlemmarna i bandet iklätt sig röda träningsoveralljackor i velour, med puffärmar. För att ytterligare visa sin manlighet har de dragit ned blixtlåsen på jackorna till naveln ungefär.
Förklaringen
Varför klädde de sig så här? Nog för att det fanns många plagg på 70-talet som med dagens mått mätt framstår som otroligt fula, men på en del dansbandsomslag hittar man munderingar som slår det mesta. Det enkla svaret är att banden på detta sätt lyckades göra avdrag för kläderna i deklarationen. Det svenska skattesystemet har mycket på sitt samvete.
För att kläderna skulle kunna skrivas upp som arbetskläder, och det därmed skulle gå att göra avdrag för dem i deklarationen, så krävdes två saker. För det första skulle det vara kläder som inte gick att använda civilt. För det andra skulle det vara kläder som visade att man arbetade tillsammans. Rosa snickarbyxor uppfyllde bägge av dessa kriterier.
Om detta kan dansbandsentusiasten Markus Redman i Kristinehamn berätta. Fenomenet har faktiskt även uppmärksammats på Svenska Dagbladets ledarsida. Det finns helt enkelt oerhört mycket som man kan utvinna ur ett till synes så enkelt ämne som vad musiker en gång i tiden valde att ha på sig, och varför de valde just de kläderna.